Gröna Färöarna tog plats i mitt hjärta

Maria Unde Westerberg Gasadalur på det gröna Färöarna
Maria Unde Westerberg Gasadalur på det gröna Färöarna

Resor flyter undan. Så snart vi kommer hem tar vardagen över och strax är det bara fragment kvar: en färg, en doft, ljud, människor vi mött. ett ljud och många nya smaker. Stora upplevelser blandat med ögonblick av harmoni och värme.

Vi tog båten dit, från Hirtshals i Danmark under trettiosex långsamma timmar. Som ändå gick så fort. Vi tittade på norska kusten, stora båtar och små båtar. Vågorna. Om natten oljeplattformar upplysta som julgransbelysning med jämna mellanrum längs horisonten. Shetlandsöarna i gryningen, så när att vi nästa kunde ta i fyren på nordligaste udden, där haven möttes i rytande skum. Vår färja tog oss lugnt framåt och så bara en liten stund innan ankomst: svarta konturer som bröt fram ur molnbankarna och lilla Torshavn.

Färgen från Färöarna för övrigt definitivt grön, overkligt grönt även utan filter i kameran. Blandat med vattenfall, får och svarta stugor med gräsklädda tak. Överallt och i långa linjer längs fjordarna och branta bergssidor. Men också alla varma människor.

Maria Unde Westerberg det gröna Färöarna
Fåren och det gröna Färöarna

Tänk Lykkeland för femtio år sedan. Och Local hero. Många djupt religiösa men också med nymornad entreprenörsanda. Den färöiska befolkningen har ökat med tio procent de senaste åren, mycket beroende på återvändande färöingar och många av dem är kvinnor.

Det är kvinnorna som öppnat airbnb, välkomnar och bakar frukostbröd med dagens utflyktstips till turisterna, som köpt en taxibil att köra med på helgen för att dryga ut inkomsterna från vården. Det är i högsta grad kvinnorna som startar garnbutiker för att förse de engagerade sticknätverken med garn, idéer och stickor i nya material som förnyar och fördjupar de traditionella mönstren på ett sätt som får hela modeindustrin att vända ögonen hitåt.

Matlagningen upphöjd till konst är det förstås här som överallt män som driver. Smaken jag har kvar är den av fiskeflak med kips på The Irish pub, rekommenderat av restaurangchefen på Árstova, i klustret av nya restauranger vid hamnen. De tjänar de vanliga turisterna men också som komplement för alla vallfärdar till Färöarna för att uppleva en liten koja som heter Kóks. Den restaurangen ligger så långt bort i världen man kan komma, mellan bergen en bra bit från Torshavn, men foodisarna betalar många tusenlappar för att bil hämtade med fyrhjuling sista biten, gärna i full storm. Smakerna av fermenterat lamm, skaldjur, val och lunnefågel och bokning ett halvår i förväg gör det bara ännu mer attraktivt. Nu med två stjärnor i Michelin och alla andra guider du kan komma på.

Själv älskade jag kollektivtrafiken på Färöarna. Man tar bussen till avlägsen ort, kollar arkitekturen, vandrar upp på ett berg, letar stickmönster hos lokala Heimavirkis felag, upptäcker Aina Cederblom som for både hit och till Turkiet med sin aktersnurrebåt, hittar min tröja hos Sonja på Tova?. Och sedan tar man helikoptern hem, marginellt dyrare än bussen. Nästa dag hoppade vi istället på färjan, billigare än bussen, till Nólsøy och lärde oss allt om prinsessan som rymde dit med sin skotske vän,

Färgen ligger kvar på näthinnan, jag har genast börjat kolla universitets kurser i färöiska, älskar att både l och r är tjockare än i faster Lillys Orsamål och lättare att förstå än isländskan. För till Färöarna kommer jag igen helt säkert.

#färöfararna #faroeislands #färöarna #torshavn #klaksvik #heimavirkisfelag #ainacederblom #tovaklaksvik #atlanticairways #nolsoy

Författare: Maria Unde Westerberg

Maria här, som gör vad jag kan för att sprida sol och en fläkt av både tåglivet och det franska till fler. På den här bloggen samlar jag saker från olika delar av det jag gör, med målet att få flera att våga lite mer. Till exempel att hoppa på tåget, bokstavligt och bildligt. Vad längtar du efter?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.