Val d’Orcia och Toscana off-season

Att besöka Val d’Orcia och Toscana off-season är nästan lika vackert som under högsäsong. Lite svalare men betydligt mindre folk och lite färre ställe öppna. Dock ett måste, när man som guideboksförfattare ska hinna allt på alldeles för kort tid. Håll till godo med en riktig behind-the-scenes-reel och lite anteckningar från min racertur i Toscana i december. Jämför gärna med det som blir i boken och kommentera gärna nedan!

Efter ett par dagar i Florens, avanti mot Crete Senesi! Det vill säga området ungefär i triangeln mellan Siena, Montalcino och Montepuliciano. Med hyrbil, eftersom mycket skulle hinnas på kort tid. Och tyvärr ensam, eftersom Ulfs lunginflammation höll i sig. Men jag är van (och kan då hålla ett liite högre tempo i kurvorna än om Ulf sitter bredvid och låter som om han har värkar).

Första stoppet blev i Chianti, på familjen Mazzeis vingård Fonterutoli. En välkänd Chianti Classico som även finns på Systemet som den trevlige Yoeri började berätta om.

Ganska snart märkte han att jag kan hade en gnutta mer kunskap och ställde frågor även om Sangiovese-kloner och hur klimatförändringarna har påverkat. Då kom det fram även andra flaskor, från det mycket större urvalet som finns på gården. Mycket lärorikt (Plus lite dyrt och tungt att släpa med men vad gör man inte för att vidareutbilda även familjen).

Som tur var bjöd han på några grissinis, för innan vi hade provat klart var lunchtiden över och byns enda restaurang stängd. Jag fick ändå en rundtur på hotellet, inrymt i olika byggnader från medeltiden och framåt.

Här har pilgrimer på väg mot Rom och andra heliga ställen passerat i långt över tusen år. Butiken för vandringsstavar, kängor och andra tillbehör kändes som ungefär lika gammal, men gav stark lust att ställa bilen och fortsätta till fots istället. Nästa gång!

Vi har alla sett bilderna från Toscana, eller hur? Det är lätt att tro att det ser ut så överallt. Landskapet är bedövande vackert men att där också är ganska mycket växtlighet, och väldigt kurviga vägar med väldigt fartglada bilister, cyklister och även en och annan vandrare. Man kan förstås åka motorväg också men det vill vi ju inte här.

Sanningen är att nästan alla vykortsbilder är dessutom tagna på några få ställen i Val d’Orcia, där dalen är vidsträckt, uppodlad och full av lättfotograferade villor med omgivande cypresser i givakt. Dit jag styrde kosan och hade hittat övernattning till bra pris i utkanten av San Quirico d’Orcia.

Den medeltida byn ligger strategiskt mitt bland alla fina ställen man vill se, komplett med liten botanisk trädgård, Horta Leonini, gullig kyrka och befäst torn. Plus ett par väldigt trevliga restauranger, även när allt annat är stängt.

Boendet på lilla Antica Sosta B&B visade sig vara ett bra val. Clarisa Naneti har drivit stället i 16 år, med fem gulliga rum och äkta italiensk bamsefrukost, inklusive traktens alla tårtor och kakor.

Bra cykeluthyrning på Bucci’s Garage!

Finns en bar som heter typ Central och ligger på ett torg? Då är det förmodligen dit folk går. Eftersom man, som alltid, börjar med en aperitivi. Betalar ett par euro för glaset vin, resten ingår.

Ja, det där också.

Sedan över till bästa stället i byn. Trattoria Osenna mitt på huvudgatan. Ljuvlig innergård på sommaren, tillhåll för traktens vinbönder på vintern. Vid ena bordet den nya generationen som tagit över, med hela stora gänget. Vid nästa bord, det tajtare teamet som äter sina enorma stekar under tystnad.

Och jag, som försjunker i deras lilla bibel till vinlista men utgår ifrån att det som serveras på glas är mycket anständigt. Brunellon jag får gifter sig perfekt med den kolgrillade köttbiten dränkt i rosmarin och vitlök som strax kommer på bordet, serverad med fräsch grönsallad och nyfriterade chips på potatis från gården.

Lite dessert existerar inte i det här landet, men på något sätt slank hela denna husets semifreddo stracciatella med hallon ner. Inklusive en påtrugad skvatt sötare vin. Och kaffet, hur bär de sig åt i Italien?

Efter bara lite magknip av all mat tog jag mig i alla fall upp innan solen hade gått upp, för att försöka fånga ljuset och dimmorna, plus hitta till de där ställena som är på alla bilder.

Cypresser omger verkligen var och varannan gård och villa uppe på kullarna, alléer finns också. Men allra mest är det de vidsträckta fälten som imponerar, mil efter mil med dimmor emellan då vågiga silhuetterna.

Lilla kapellet på vägen mot Pienza i soluppgång, ren magi. Men var låg nu den där gården med snirkliga cypressvägar runt? Bästa fotoplatserna finns ju utmärkta på Google, men ja, det går att köra fel.

Där! Jag hittade dit, och både bergen, dimmorna och solen höll sig kvar. Fantastiskt. Förutom att man röjt bort det mesta av allén och låtit bli att plantera nya cypresser. Och jag ivrigt klev omkring även ute på den nygödslade åkern… Fick kliva ur bilen igen och hitta en gräsmatta för att torka av det värsta från skorna.

För just det fotostället kan du sikta på det medeltida lilla kapellet Pieve di Cinsigniano, snart färdigförstärkt för att stå emot jordbävningar bättre.

Eller bara stanna till nedför kyrkan i Pienza. På tillbakavägen såg jag att utsikten ju faktiskt är nästan lika fin bara man står vid utkiksplatsen där. Lite längre ifrån men ännu bredare vy över kullarna. Cypresser finns överallt, med en bättre kamera kan du zooma in åt alla håll.

Bagno Vignoni, välkänt för sina termalbad där hela torget är en vattenfylld bassäng. Hela året utom i december, när man tömmer för att göra rent.

Men själva källan måste väl funka, den ligger ju ute i det fria? Som tur var hade jag råkat se en nyare recension och skippat baddräkten…

Vackert men iskallt vatten i den lilla bassängen och inte läge att halka upp för hela berget på egen hand. Här var jag nämligen helt ensam, förutom ett par som skymtade högt däruppe. Nästa gång, under sommarhalvåret, ska jag absolut ta in på något av de små hotellen som har med eget, förhoppningsvis välskött bad. Det ser jag fram emot.

Lite fler cypresser? Den här allén är också välfotograferad och var full av kineser som hade gjort ett kort fotostopp vid vägen. Alla fotade när jag körde upp, om de trodde att jag bor där kanske jag kan göra det?

Vägen vidare gick på mycket branta och kurviga vägar över Monte Amiata. Kanske borde man åka motorscykel för att uppleva dessa bedövande utsikter med alla sinne? Som ensam i bil var det inte läge att fota medan jag letade mig fram till trakterna runt klostret Abbazia di Sant’Antimo. Där skulle jag egentligen till Poggio di Sotto men de hade stängt, det var väl måndag eller nåt. Men hade också fått tips om lilla vingården La Palazzetta di Luca e Flavio. Mamma Carla är nog den som i praktiken driver försäljningen av viner och olivolja på La Palazzetta, Brunello respektive Rosso di Montalcino. Där det senare är det alla dricker själva, medan de alldeles för tunga Brunellovinerna sparas och säljs till galna utlänningar turister.

Vill man besöka en lite större Brunelloproducent är Fattoria dei Barbi en vacker och kul vingård att leta sig fram till, bara fem minuter söder om Montalcino, med bil. En av de allra största är Col d’Orcia, som numera inte ens ligger i Val d’Orcia utan har enorma vinodlingar i den breda dalen en bit väster om Montalcino. Inget fel med dem alls men jag tycker nästan alltid att lokala vingårdar är mycket roligare att hälsa på, särskilt när det kommer till de här extremt berömda vinerna.

Montalcino ligger uppe på ett eget berg och har ett ganska imponerande fort. Här finns flera anledningar att stanna till. Mest för att är ett av världens bästa vin görs på sluttningarna runt om, Brunello di Montalcino. Men också för att det är en ovanligt vacker och välmående liten stad. För mig, för att vi där åt livets fortfarande allra bästa lunch när barnen var små, som du kan läsa mer om snart..