Möten Stockholm – Nice tur och retur

Det är så kul med alla er följare som också gillar Rivieran. Och att åka tåg! Min förhoppning är alltid att kunna förmedla något av hur underbart det är där vid det blå, gröna och grå havet, men också, att få fler att välja tåg före flyg. Så här var resan ner till Rivieran och hem igen över jul. Även om den rutten just nu inte är möjlig kommer det andra dagar. Inne i huvudet går det ju alltid bra att resa. 

Det var fjortonde turen Nice-Stockholm med tåg för mig efter jul och nyår. Varje resa med flera byten innebär förstås större risk, eller kanske möjlighet, till att något går utanför planeringen. För mig är det en del av tjusningen, men jag är också beredd och har både plan B och C till hands. Plus ett stort mått av flexibilitet och tålamod. Men på riktigt, de 35 timmarna upp nu var bästa resan av alla. Helt lugnt, dimmigt och grått, alla tåg i tid och inget nytt jag måste ta bilder på.

Den sänkta pulsen av att resa på riktigt kommer direkt när jag sätter mig på tåget, oavsett vart jag är på väg och hur. Skillnaden mellan att flyga och att åka tåg är jag vet att det meditativa tillståndet kommer vara mycket längre, liksom att möjligheten till äkta möten med vitt skilda människor på tåg är stor, på flyg i princip obefintligt. Jag kommer dessutom att hinna med mig själv till både kropp och själ, skriva längre texter och berätta om små mirakel och äventyr längs vägen i sociala medier, kanske läsa en bok på papper.

Jag bokar allt själv på nätet och denna gång tog jag samma rutt ner till Rivieran som upp, med bara fyra byten. Jag undvek dessutom Frankrike på grund av strejkerna som alla visste skulle bli långvariga.

Från Stockholm gick tåget lördagen före jul redan 6.21. Tidigt? Ja och förlåt SJ, men det är alltid i Sverige jag lägger in extra luft. Lugnt i tyst vagn men över sätena log ett bekant ansikte, Ofelia! Vi vinkade, jobbade, läste och sov ett par timmar i våra säten innan vi tog en lång, härlig fika i bistron. Uppdateringar om jobb, gemensamma bekanta och om tåg till Rivieran. Ofelia löste sitt julklappsproblem genom att köpa boken både till sin tågälskande pappa och till sig själv.

Vi börjar bli många som tar tåget hela vägen och vi ses överallt. Frågar, pratar, på perrongerna, i korridorerna. Vilka möten, vilka samtal! Några minuter eller några timmar i livet, magiskt. Den här gången skulle jag dock även träffa Peter, @sputnik_rail på Instagram som tog över kontot tagsemester.nu i somras efter Henrik @modoguy och Love, som tog över efter min extratur till Bergen och med Flåmsbanan.

 

Peter jobbar i kommandotornet på KBH-H och hade önskat sig vår bok. Han stod och väntade på mig i stora hallen med både gospelkör och god pølse. Plötsligt var jag kompis med @anne_msg och halva personalen på @DSB Fantastiska människor, där alla går ner på golvet och jobbar under julruschen, från transportministern till HR-folket.

Jag hade bokat Köpenhamn-Hamburg 15.26 men nu var vi ju faktiskt på minuten i tid in till Köpenhamn. Och regel nummer ett är alltid: ta det tåg som kommer, du vet aldrig när nästa går. Även om det var supertrevligt där på stationen så visste att det skulle gå ett tåg redan 12.56. Med Peters och hans kollegors hjälp hade jag strax biljett till det istället, i första klass till och med. Raskt på nästa tåg, kram och hej och vi ses snart igen!

Sedan december och de närmaste typ åtta åren går nu snabbaste vägen till Hamburg via Jylland. Är man riktig båtromantiker går det fortfarande att ta färjan Rødby-Puttgarten, men då gå av tåget, åka färja som vanlig passagerare och gå på nästa tåg på andra sidan. Plus lägga en eller två timmar extra. Kan vara värt, om man till exempel vill stanna till vid de vackra klinterna på södra Sjælland.

Själv satt jag mest och tuggade på en god rawbar och glodde på utsikten. I höjd med Stora bält-bron kom jag i samspråk med stolsgrannarna intill. Bettina och Krister var på väg till dottern i Hannover och tar oftast tåget. De visade sig att de bor nära kollektivet Himmelvid i Nordmark utanför Filipstad, där också min syster hängde på sjuttiotalet.

Sedan var det dags för en timmes byte i Fredericia. Som alltid passar jag på att ta en promenad, om så bara runt stationen så är det ändå alltid både skönt och viktigt att sträcka på benen då och då under en sån lång resa. Det här var en helt vanlig dansk håla med gråväder, däremot såg jag något mycket spännande precis i gathörnet när jag väntade på grönt i byns kanske enda trafikljus. Det första var en varuautomat, inte för kondomer men väl annat gummi – cykelslangar! I olika dimensioner förstås. Det andra var en stolpe med en massa vajrar som hände ner. Med verktyg av alla de slag. Behöver du byta slang till din cykel ska du förstås inte behöva släpa med dig verktygen. Där känns Stockholm som inte eoner utan galaxer efter.

Tillbaka till stationen för att lugnt kliva på nästa tåg och möttes av en mer än myllrande perrong. Jag drog mig genast till fina hunden Akiko och hörde svenska i andra änden av kopplet. VArt är ni på väg och hur är det att resa  med hund? Jo, det gick så bra så. Daniel, Edit och Akiko var på väg till Budapest utan att ha bokat nåt i förväg. Som luttrade och glada resenärer räknade de med att ta den tid det tar, och åka med de tåg som är möjliga. Det är så olika och högst oklart vad som krävs i varje land. I Sverige är det djurkupé som gäller. Genom Danmark fick de lösa barnbiljett och eventuellt måste hunden ha munkorg genom Tyskland och så vidare. Det där med munkorg gäller visst många länder men åtföljs mest bara av de med hundar de vet folk kan bli rädda för. Akiko var av sorten jag tänker att alla vill klappa. Frågan om var hundar kan åka blev dock genast aktuell.

När tåget rullade in utbröt nämligen det som kunde blivit fullständigt kaos. Något tågsätt var trasigt och de två vagnar som kom in på spåret skulle bara kunna svälja en bråkdel av alla som ville åka i julruschen. men lugnt och fint styrde personalen på stationen upp och visade vägen. Gå ner där och håll vänster så står det bussar, de tar alla säkert till Padborg vid gränsen där nästa tåg väntar och alla får plats.  En hel del av oss skulle alltså återigen få åka buss en bit. Men hur var det då med hunden, fick den också åka buss? Stationskillen kliade sig i huvudet, tittade från Akiko till matte och husse och in i tåget. Sedan klev han upp i vagnen och pekade resolut på ett par som satt på klappstolarna. ”Ni där, ni får åka buss, här måste hunden åka”.

Jag har inget alls emot att åka buss och där pratade ju alla med varandra från början. Hur långt ska vi åka? Hur lång tid tar det? Finns toalett? Och vem hamnade jag bredvid om inte Sabine, min ridlärare AKs granne i Gustavsberg!

Väl på tåget kände ju de flesta svenska varandra redan. Hela familjen Sara, Magnus, Kajsa och Bruno Holmer var på sprudlande humör trots att de fick sitta och hålla i sina rullväskor där vi alla fick plats i cykelavdelningen. De spelade spel med god min och såg såg fram emot en veckas skidåkning i Zell am See. Varifrån de taggade @rivieraninomrackhall och hälsade glatt några dagar senare.

Vi anlände Hamburg någon minut före utsatt tid och jag hade nu en och halv timme tillgodo innan nästa avgång. Jag lydde råden från Tågsemestergruppen och åt middag hos vietnamesen Phó La 7. Ut till vänster från HBF hundra meter och snett höger en liten bit ner på gatan. Mums! De hade dessutom en fräsch toa, där jag gjorde kvällstoaletten istället för att trängas på nattåget. Som i sin tur var bokat till sista plats men långt ifrån fullt, tål att tänkas på till nästa tur. De som bokat nederslaferna i vår fyrbädds liggvagnskupé dök helt enkelt inte upp. Tips för den som inte kan utnyttja sin plats är att ändå boka av. Även om man själv inte får pengar över så innebär det att någon annan får möjlighet att sova på tåget och spara en hotellnatt.

Nåja, nattåg i varsin överslaf med trevlig schweizisk yngling till Zürich som älskade Skandinavien var också trevligt. Snart nog intog jag yogaläge och fick ändå lite sömn. sånt kan man aldrig veta men om det blir hackigt tar jag igen det nästa kväll, i min säng hemma i Nice.

Fördelen med att fortsätta ändå till Zürich är att man kan sova länge och äta frukost i lugn och ro innan ankomst 9.05. Snabbaste vägen till Paris innebär oftast upp i svinottan för byte i Mannheim, Karlsruhe eller Offenburg, för vidare färd via Paris. Trots både omväg och byte av station, eftersom de TGV-tågen är snabbaste. Där älskar jag både att promenera timmen det tar mellan stationerna och att sitta en stund i baren på Le Train Bleu på Gare de Lyon.

Att gå av i Basel är ändå lite bättre. Då får man dels sova till bortåt sju, dels kanske komma fram lite snabbare, beroende på om man kör fortsatta byten i Paris eller Mulhouse och Aix, och hur snabbt man vågar växla tåg. En långlunch i staden Lyon eller heller aldrig fel, där vill jag egentligen alltid stanna till.

Den här gången tog jag alltså den schweiz-italienska rutten, mest för att undvika strejkerna om nya pensionssystemet i Frankrike. Men också för att jag faktiskt inte hade åkt just den här vägen förut. Även där med hade jag plats på 11.10-tåget men hann med det som avgick 9.10, bara några minuter efter ankomst. Väl förberedd i god tid vid tågdörren och med mycket raska steg mellan perrongerna satte jag mig i restaurangvagnen med lämpligt förvånad min när konduktören kom. Oj då, hade jag råkat hamna på ett tidigare tåg än bokat?! Det gick bra, och alltid trevligare med lunch i Italien än i Schweiz. Det värsta som hänt mig är att jag fått lösa ny platsbiljett men i efterhand har jag förstått att alla konduktörer egentligen gillar resenärer som är för tidiga. Då blir det i alla fall en plats över på nästa resa för den som är senare ute.

Sista biten med Thellotåget som nu ingår i Interrail, även om rabatten inte är särskilt imponerade. Det kostar nu 36€ till Nice istället för 45€, dvs hela nio euro rabatt. Men, det är direkttåg hela vägen till Marseille via Nice och jag visste det skulle gå fast hela Frankrike var i strejk.

Så, några timmar senare, framme i Nice 19.51. Och mött på stationen av både Ulf och två döttrar som alla kommit ner före mig. Precis lagom till middag dessutom, som vi tog på en liten kvarterskrog nära stationen där vi känner ägarna sedan tidigare, Le Saëtone.

Hemresan två veckor senare åkte jag för första gången exakt likadant, fast med de tåg jag hade bokat. Och helt utan varken förseningar eller andra äventyr, vilket nästan blir tråkigt men som sagt, lugnt och skönt☺️.

 

Första timmen längs Rivieran är som alltid den vackraste. Den här gången i mild soluppgång över de pastellfärgade orterna Villefranche, Roquebrune, Menton och Ventimiglia. Med vinterlunk i trafiken och nyvakna människor på väg till jobbet med lugna steg. De italienska stränderna var helt utan parasoll och de enda båtarna som syntes i marinorna längs vägen var upphissade och inplastade motoryachter över sovande segelbåtar i vinteride. Så fot vi svångde upp från Genua kom dimman och diset, som hängde kvar typ hela vägen hem.

På Milano Centrale hade jag på nervägen sett en restaurang med utsikt över tågen. Tänkte att det kanske var någon slags lounge men den var ändå lite för stor. Och jag hittade ingen ingång då, utan slog till på en asiatisk snabbmatskedja vid norra utgången som var helt ok. Den här gången gav jag mig den på att både hitta fram och ta mig in. Bägge var enkla att lösa, bara att gå uppför en liten trappa i den enorma vänthallen innanför själva stationshallen, ta vänster en liten bit och uppför en trappa. Där på Obicá är alla välkomna och jag fick ljuvlig spagetti såväl som en god Barolo, utsikt över alla tågen och inte minst, gudomligt kaffe.

Sedan kom tåget, jag fortsatte läsa min bra bok och anlände till Zürich. Öl i ölhall men nej tack schnitzel, ja tack borsta tänderna och sånt på toan (det var inte populärt bland övriga schweiziska damer där). Däremot blev jag mycket glad åt sovkupén. Sådan rekommenderas varmt, framför liggvagn, om man har råd och framför allt, om det finns plats. Allt annat går också men. Ofta skönare madrasser, alltid bäddat med riktiga lakan, bra frukost och i ÖBBs fall, goodie bag med bubbel, snacks, tofflor, tvål, handduk och lite annat. Jag hade bokat delad trebäddskupé men fick en egen för fyra, som en svit bara för mig.

Den natten sov jag som en liten gullegris. Kanske mest för att jag var säker om att dörren var ordentligt låst med min väska och annat skrammel som skulle ta emotom någonförsökte bryta sig in. Lite nojjig är jag för stölder, de förekommer trots allt regelbundet på nattågen en bit söderut i Europa. Jag sover alltid med lillväskan i handen under kudden och ryggsäcken i hörnet närmast innerörat. Plus har lås på rullväskan och blir sällan av med något, peppar peppar.

Guten morgen Deutchland

Även nattåget norrut anländer Hamburg i kristlig tid, med gott om tid för den godare frukosten med sex egna val som ingår i sovkupébiljetten. Det man måste se upp med där är dock att man ska av på Hamburg Haptbahnhof och att tåget stannar där bara några minuter. Slutstation är hamburg Altona, där även de bilar och motorcyklar som åkt med på tåget ska lastas av. Skulle man råka åka med dit är det inte hela världen. Alla tåg åt andra hållet går tillbaka till Hbf.

När man så kliver av i Hamburg finns bästa utbudet på allt i den del som heter Wanderhalle. Bästa toaletten för morgon- eller kvällstoalett efter eller innan nattågen, ligger rakt ovanför spår 14, där nattåget mot Zürich brukar avgå ifrån. Bier baren vid spår 7-8 där man får röka (liksom i Danmark på näringsställen så små att ägaren själv får bestämma sånt). En stor food court om man går igenom till nästa del, med mat från jordens alla hörn. Från tysk currywurst längst till höger via pizza och bästa indiern inom ett antal kvarter på mitten, till gott kaffe och Spar express minimarket längst till vänster. Du väljer. Tulpaner 5€ för två paket från blomsterståndet intill fick följa med och lysa upp hemma hos mig.

Det var väl det det. Knappt elva timmar och en utläst pocketbok senare klev jag av på Stockholm central, på minuten i tid. Det mest spännande som hände var en dansk tullhund som gick genom kupén vid tyska gränsen, plus ett par svenska tullare i Malmö som faktiskt frågade var och en av oss allihop om våra bagage, var vi kom ifrån och vart vi skulle. Utom mig förstås, vem skulle tro att jag hade tjugo kilo knark, vapen eller coronastinna ödlebebisar i min välanvända rullväska där uppe på hyllan? Bankrånare eller smugglare, jag skulle vara perfekt. Kanske det jag ska bli när jag blir stor?

Stories från den här resan, Rivieran och mycket annat finns sparade som höjdpunkter i min profil @marremam på Instagram.

Boken ”Rivieran inom räckhåll” kan du beställa på Bokus, Adlibris eller i din bokhandel till dig, eller som present till tågälskaren, rivierabon och bästa kollegorna på jobbet. 

Fortsätt gilla, kommentera och dela våra sidor vidare, på Facebook och Instagram eller på #rivieraninomräckhåll Prenumera gärna på nyheter och tips, vi lottar ut ett ex av boken varje månad!

Ses vi på Rivieran i sommar ??☀️? #rivieraninomräckhåll #tågsemester #interrail #tatåget #cotedazur #frenchriviera #withinreach