Att sitta på tåget
Kvinnan på andra sidan gången är mycket parant och klev på i Saint Raphaël. Allt är välmatchat i olika röda nyanser: örhängen, halsband, armband, glasögonbågar och naglar och förstås även läppstiftet. Den cremeförgade linneskjortan och byxorna har tungt fall av en kvalitet jag aldrig kostat på mig, kanske borde jag? Hon brer till och med ut en duk över det fällbara bordet, stryker oroligt med händerna gång på gång över den innan hon tar upp sin bok. Som blir liggande, eftersom blicken oupphörligt söker sig utåt, bakåt.
Hur var hennes dagar på Rivieran? Vilka minnen har hon med sig hem? Underbara luncher på stranden med människorna man bara möter på semestern, vandringar, konst, sammanhangen på gatan dit hon återvänt år efter år? Kanske lämnade hon en passionerad semesterflirt? Hade hon hoppats på en men blev utan, igen? Hur ska det bli när hon kommer hem? Vad ska man bli när man blir stor?
Utanför fönstret: gulnande fält, skogar, floden i krökar som tåget korsar då och då. En sista glimt av Medelhavet. En kaffe i baren. Solrosor, solpaneler, vin och åter vin. I år inklädda i tyg för att skydda mot värmen som bara stiger. Den där byn jag lyckats fånga på bild förut, tänk om man bodde där? Frågorna drabbar när pausen går mot sitt slut, vardagen grinar runt hörnet och inget håller emot.
Mannen snett emot sitter helt bekvämt med ena benet över det andra och läser i sin bok, helt ostörd i dess universum. Jag lägger en notering till mig själv: fortsätt försjunka och förundras, varenda dag är faktiskt ett nu. Och jag kommer komma tillbaka.
