Carmen och racerturism i Verona

Att passera Verona på väg med tåg till Medelhavet, man blir helt kär! Med kulisslagret på stora torget utanför arenan, vardagslivet som pågår, en ljuvlig restaurang i gränden mittemot Guilias hus och så Carmen i solnedgången👌🏼.
Åk dit!

Det allra första jag gör när jag kommer till en ny stad är lite tråkigt, men ibland nödvändigt. Nämligen att kolla om och hur jag kan ta mig därifrån. Också i Italien var alla platser på snabbtågen mot Medelhavet förstås slut inför helgen och stundande semestrar. Nu fick jag i alla fall ett par bra alternativ med regionaltåg att ta sikte på.

Mitt lilla B&B låg precis nära stora torget och arenan. Så kil att se hur kulisslagret helt enkelt får vara ute på torget. Ena kvällen Carmen, nästa Nebukadnessar och tredje kvällen Aida, med faraoner och sfinxer om vartannat med turister och scenarbetare ute i hettan på torget.

På gården tlll Giulias hus i Verona. Foto Maria unde WEsterberg.
På gården tlll Giulias hus i Verona. Foto Maria unde WEsterberg.

Första gången gör även jag som de flesta andra och följer rutterna till det man ska ha sett. Som Giulias hus, där man i alla åldrar gladelien la handen på statysn bröst för att få lite tur i kärlek med sig. Kvinnorna stod hellre på balkongen ovanför och tog selfies med slängande hår.

Men precis utanför hennes hus, om man tittar in i gränden som jag gjorde, på väg de få metrarna mot det välkända torget Piazza delle Erbe, hittar man en lite restaurang. Välskötta blommor, ett par små bord utanför och vacker gammal skylt ovanför drar alltid min blick. Och mycket riktigt, innanför svassade en radda äldre herrar med svarta förkläden och lite bister min omkring borden. Fullt av gäster, ljuvliga dofter och faktiskt någon euro under pizzeriorna runt omkring. Jag hade ju faktiskt nu turistat i drygt tjugo minuter och gick in.

Som ofta när man kommer som ensam gäst, kanske ännu mer som ensam dam, försöker de visa ett bord i ett hörn en bit in, eller precis vid dörren. Då ler man sitt mest bländande leende och säger att det där trevliga bordet vid baren ser ut att just ha blivit ledigt, det blir bra. Och så kan man sitta där och njuta hela eftermiddagen.

Av de godaste av små nybakade bröd, en glas chianti, en grönsallad vänd i någon slags olivolja som gudar skapat och den helt enkelt godaste vitello tonnato jag smakat. Ser ni skärmaskinen där borta? Där stod maestro själv och skivade upp traktens alla skinkor och charkuterier i det tunnaste som alls är möjligt, putsade sin maskin noggrant innan han gick över till ostskåpet, där precis intill mig. Lovar att han tog hand även om ostarna som om de vore hans käraste barn och jag, de smakade exakt så gott som du tänker.

Nu visade det sig dessutom att de faktiskt där gör värdens prisbelönt godaste tiramisu. Men den kom bara i en portionstorlek, lagom för en fembarnsfamilj, så den sparar jag till nästa gång.

Just det, namnet på stället är Il Pompiere, brandmannen. Eftersom restaurangen ligger i gamla brandstationen.

Efter tvåtimmarslunch var jag så redo för resten. Avverkade snabbt piazzan, korsade floden och tog en liten linbana upp till basilikan på andra sidan för att få lite utsikt. Och vind, detta var en av de dagar när Europas värmerekord krossades på löpande band. Så även om jag gick under träden hela vägen längs floden ner till bron Castelvecchio så var det svettigt.

Och gott med en öl, som jag tog på en tabaccheria inrymd i gamla stadsmuren mittemot arenan. Där kostade den 1,75€ istället för 7€ på andra sidan torget. Dessutom stödde jag de lokala kvinnorna som bor där sedan urminnes tider istället för någon stor kedja med säte någon annan stans. Och jag kunde som alltid sitta ner en stund och vara en del av det vardagsliv som ständigt pågår, överallt. Kolla farbrorn på nästa bild hur han utvärderar melonerna i butiekn runt hörnet!

Operan sedan då? Ja, jag säger bara ja. Fantastiskt på alla sätt. Den gamla romerska arenan i sig, även om jag absolut ska ta med en kudde att sitta på nästa gång. Den enorma ensemblen, inklusive både mulor och hästar som galopperade över scenen. Den smäktande sången och förstås Carmen själv. Svart, sexig och fullkomligt bedårande.

Grazie mille Verona!

#languedocinomräckhåll #italieninomräckhåll #verona
#languedoc #languedocroussillon #occitanie #paysdoc #skandoc #skandinaverilanguedoc #svenskarilanguedoc #southoffrance #rivieraninomräckhåll #tågtillmedelhavet #medelhavet #tågsemester #togrejser #interrail #nattåg

Skriv upp dig på nyhetsbrevet!

Fortsätt gilla, kommentera och dela våra sidor vidare, på Facebook och Instagram eller på #languedocinomräckhåll och #rivieraninomräckhåll. Prenumera gärna på nyheter och tips, vi lottar ut ett ex av boken varje månad!


Här kan du beställa dina signerade ex av böckerna Languedoc inom räckhåll och Rivieran inom räckhåll. De finns självklart också att köpa på också Bokus, Adlibris eller i din lokala bokhandel. Plus att låna på många bibliotek, be dem gärna köpa in annars!

Bon voyage?

Författare: Maria Unde Westerberg

Maria här, som gör vad jag kan för att sprida sol och en fläkt av både tåglivet och det franska till fler. På den här bloggen samlar jag saker från olika delar av det jag gör, med målet att få flera att våga lite mer. Till exempel att hoppa på tåget, bokstavligt och bildligt. Vad längtar du efter?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.